Arty

Anna Maria Nygren: FANZINES JAG GJORT

Jag tror jag förhåller mig till fanzines som till det mesta andra: jag gör hellre än tar del av (jag tänker ofta att jag är lite för narcissistisk, tänker att detta kanske är ett led i detta, jag blir så pepp på att skapa själv att jag aldrig hinner kolla klart på vad andra gör!! det får mig ibland att känna mig lite dålig, som om jag inte stöttar andra tillräckligt – såatteh, lite här: LOVE YOU ALL!)

Första gången jag hörde talas om fanzines var i Norrköping. Kulturhuset hade en fanzinegrupp. Jag ville vara med och göra saker (detta var typ strax efter gymnasiet, och jag hade precis insett att jag faktiskt inte ville bli civilingenjör, vilket jag trott i tre år). Så jag gick med. Vi gjorde några fanzines som vi tryckte upp på ABF. Gruppen krympte, men jag var kvar. Sen började den fanzinegruppen arrangera en serie-festival. Kul kul. Ganska fantastiskt faktiskt. Men, jag insåg att jag hatade att arrangera grejer. Hatade. Så, efter det var jag tvungen att flytta till Göteborg.

I denna min första fanzine-period gjorde jag mest serier. Tycker fortfarande att den som heter ”Å vad jag är kär i Johnny Depp” är ett riktigt mästerverk!! Young genius!

I Göteborg hittade jag min andra fanzinegrupp. Den var lite mer chill/sporadisk/splittrad/soft, eller vad man ska säga. Vi har liksom aldrig gjort något fanzine ihop. Vi har gjort några halvhjärtade försök. Istället har vi delat ateljé i period, vi har suttit på kafé ihop och pysslat med egna grejer, och vi har pratat om konstnärlig och annan ångest.

Här började jag göra en annan sorts fanzines. Tror att det var pga inspiration från dom andra. Jag orkade inte längre trycka upp, så jag gjorde fanzines som bara fanns i ett ex. Det här var också en period där jag tänkte mycket på skrivande. Jag är en skrivande person, har hållit på massor med skrivande, också ganska seriöst. Men jag kände då, och känner ofta fortfarande, att Att Skriva så lätt blir så stort. PRESTATIONSÅNGEST! (det är typ min expert-grej, känner det mycket lätt, är rätt bra på att göra saker ändå, men, känner det fortfarande) Att göra fanzines blev så mycket lättare än att tänka att jag skulle skriva En Viktig Text, eller En Riktig Text.

Fanzinesen blev lite som en blandning mellan dagbok och fiktion. Jag skrev om sånt jag tänkte på, minnen, men typ på ett poetiskt eller tillskruvat sätt. Dessutom var det här sättet att göra fanzines perfekt pga allt papper jag kunde använda. Sen gymnasiet har jag haft en rätt omfattande miljöstress (gick på ett väldigt grönt gymnasium). Mitt sätt att lösa miljökatastrofen har varit att äta upp andras rester, samt göra saker av skräp. Att göra fanzines, och annan konst, av gammalt material kändes därför som en stor lättnad!

Min senaste fanzine-grej är mina vänsterhandsfanzines. Jag såg på teve att det är bra för typ hjärnkapaciteten att engagera ”fel” sida av kroppen, och eftersom jag är högerhänt så blir det vänsterhanden. Och jag är lite besatt av att vara smart. Har även hört att Leonardo da Vinci var asbra på att använda båda händerna (samt skriva spegelvänt). Så jag ville öva på att skriva med vänster.

Eftersom jag inte hade så stor fantasi när det gällde texten just då, så började jag skriva medan jag såg på teveserier. Och så skrev jag ner repliker jag hörde. Det har jag fortsatt med, gör det nu. Det är lite random. Ibland har jag olika strategier för vilka repliker jag skriver ner. T ex att jag försöker välja ”mellan-repliker”, såna som inte är så specifika, eller såna som inte skulle komma upp på nån quotes-sida. Ibland tänker jag att jag vill få med uttryck som upprepas ofta, men som man kanske inte tänker på. Det är väldigt intressant att se sen, vilka uttryck som används i olika serier. Tänker att det typ säger mycket om serierna. T ex om ”care” eller ”fuck” är vanligast, hur ofta folk säger ”i’ve never thought about that” eller ”i’m gonna miss you” osv. Tänker att det också typ säger nåt intressant om vilka relationer som skildras och så. Också att det säger något om mig, vad jag väljer för ord och så, så lite lätt-terapi också kanske. Dessutom MKT poetiskt. Plus att jag gillar något med tempot när jag skriver med vänsterhanden. Att det går lite långsamt, är lite fysiskt jobbigt, blir en fördröjning, att saker missas lite. Jag tycker det är charmigt.

Såatteh… just nu är min fanzinegrupp rätt ofta jag plus teveseriefigurer. Hehe.

Obs. Har inte övergett gruppen.

Jag tänker att fanzines för mig är den perfekta kombon av kollektivitet och ensamhet. Typ, man kan göra ett fanzine ihop, men med enskilda bidrag. Eller, man kan ha en fanzinegrupp som inte gör fanzines! Iaf inte gemensamma. Man kan sitta och greja ihop. Jag är en ganska individualistisk person, som i teorin vill vara mer kollektiv (och i praktiken typ tycker att jag är ett eget kollektiv, bara jag). Så. Perfa.

Text: Anna Maria Nygren 

Anna är konstnär som mest ägnar sig åt text och textil, men även med nästan allt annat. Hennes specialiteter är broderier, hästar och fan art. Hon heter jackieocandy på instagram. Nyligen medverkade hon i en intervju här på Så himla arty.

Leave a Response