Det lilla extra

Annika Norlin: Scared that someone might see the scars on my soul that this autumn left on me

Vad är det med Annika Norlin och hennes texter?

Hur många svenska låtskrivare får ge ut en bok med sina texter och sitt förhållande till det skrivna ordet? Typ ingen? Men så är också Annika Norlin ett väsen. Hennes texter är som ingen annans. Både på engelska och på svenska. Min favorit är direktöversättningen av skivan Facit till engelska insjungen med Östersundsdialekt. Det kräver en rätt textsäker person för att göra ett sådant grepp.

Annika skriver själv i Texter (Teg Publishing 2015) att hon alltid läste bookleten innan hon köpte en skiva. Var det tillräckligt bra texter så köpte hon skivan oavsett genre. Jag är likadan. En rad på en låt, jag lyssnar om och om igen och jag är fast. För mig handlar bra musik primärt om texten och här kommer mina Annika Norlin-favoriter:

“Andrea and me, we went swimming last Monday, swimming last Monday in a community pool
I refused to remove my suit in the shower
A community pool it’s like a society
Twenty people swimming in a line, making room for everyone
We work hard to get along”
THE CRAWLER

Alltså hur kan en text om ett besök i simhallen vara såhär poetisk?

Får jag träffa dig ikväll? Jag har ingen anledning till det.” -FÅR JAG

Ibland är det såhär att vara kär när den andra inte är kär och man vill bara vara nära. I den här låten sjunger Annika om att se hockeyn på Dovas, ett sunkhak i Stockholm. När jag flyttade till stan för många år sedan och såg Dovas för första gången var det ett holy moment. 😊

And the wind in the trees are like:
sch-uung sch-uung
and the trains that pass by are like:
sch-du-dung, sch-du-dung
and you and me are like: let’s go out for a walk
And our feet in the snow are like:
tsch-ooo, tsch-ooo
and the choir in my chest is like:
oooo-oooo
And the Stockholm insecurity is like:
I don’t exist.” -ARJEPLOG

En av mina live-favoriter med Annika, då ljudeffekterna blir till sång. Ett stadsbarn förstår nog aldrig hur fin skildring av glesbygden Annika gör i denna låt. Ack, Sundbyberg har noll att komma med jämfört med Arjeplog.

“Tack, kära år som går
Tack, kära dagar som lägger en paus mellan nu och då och en paus mellan dig och mig
Jag såg dig på stan igår
Du såg ledsnare ut än då
Jag skrattade mig till sömns
Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid”
OCH JAG GRÄT MIG TILL SÖMNS EFTER ALLA DAR

 

Tiden läker alla sår. Vad gör det om hundra år?

Text: Johanna Larsson

Johanna är frilansande film och tv-arbetare, litteraturvetare och kulturtant. Dricker gärna ett glas rödvin i badet med en bok, eller i pausen innan andra akt på teatern. Avgudar Prince och Annika Norlin. Svag för landsbygdsskildringar. Anser att man inte kan ha för många läppstift. Ser gärna Jonas Karlsson på scen. Och tycker fler ska upptäcka novellformatet.

1 kommentar

  1. Hittade precis hit via ditt inlägg i 925 – så himla fint internetspace! Layouten inbjuder verkligen till fortsatt läsning.

    Annika vart ett givet första klick – hon är sannerligen ett väsen. Jag satte mig för några veckor sedan direkt efter att jobbet slutade klockan 19 för att köra femton mil för att hinna se henne spela på Trästock kl 21. Så fin kväll, först att rulla fram genom de västerbottniska landskapen i skymning och så livemusik av en queen på det.

Leave a Response