Det lilla extra

Johanna Larsson om The Square: Vem i hela världen kan man lita på?

Nytt i filmvärlden: Ruben Östlunds The Square är Sveriges bidrag till Oscarsgalan. Bland annat i konkurrens med vackra och viktiga Sameblod (se den!). Jag såg The Square nyligen och jag blir så TRÖTT. Kan vi inte hitta på något annat att göra satir om än kultureliten? Eller medelklassen överhuvudtaget? Tycker verkligen det är ett stort SNARK till tema, men jag är kanske ensam. Sedan är jag inte filmvetare eller kulturjournalist så geniförklarandet av Östlund bryr jag mig inte ett dugg om. Hans film De ofrivilliga (se den!) är dock riktigt ont i magen-bra och handlar om riktiga människor i prekära, tumultartade eller rentav livshotande situationer, som ibland får livet att fallera.

The Square har ett liknande tema. Vem är innanför eller utanför rutan av tillit, och vem kan man lita på? Vem ställer upp och varför ställer dom upp? Vem har ett skyddsnät och vem har ingen alls? Christian, som är filmens huvudperson, har allt: på pappret. Ett jobb som museichef, ett respektabelt yttre (detta skulle jag kunna utveckla ännu mer cause DAYYYYMN Claes Bang. En snygg och rik person är mer trustworthy), han kör Tesla, shoppar på NK, halsar Veuve Cliqout på de dekadenta konstfesterna, har en våning som utstrålar ‘smakfullt inredd’ och glider runt i kulturmansscarf och kostym hela dagarna. Han är lyckad.

Trots allt detta så blir han utsatt för ett plumpt och nästan pinsamt enkelt personrån mitt i Stockholm. På dagtid. Det ska ju bara inte hända en sån som HAN. I INNERSTAN. Christian flippar helt enkelt och tror han är allsmäktige himself som ska skipa rättvisa i samhället och leta upp tjuven på egen hand. Hans leka Gud-lek är viktigare än något annat i hans liv, som att fatta viktiga beslut på jobbet eller vara närvarande för sina barn. Konstutställningen han jobbar med har ett stort fokus på moraliska dilemman och Christian tycker att det är en bra idé att återställa ett konstverk som städaren förstört, på egen hand. Han är en stor jättebaby. Det är bara han, han, han. Vem han kan lita på och varför ingen hjälper honom? Samtidigt som han får känna på utanförskapet så kommer de människor som faktiskt är dömda till utanförskap på riktigt honom närmare inpå livet. Det vacklar till hans moral, men inte tillräckligt. Synd, eftersom det är där historien börjar bli intressant, men filmen gräver vidare på Kulturmannens grop istället.

Text: Johanna Larsson

Johanna Larsson är frilansande film- och tv-arbetare, litteraturvetare och kulturtant. Dricker gärna ett glas rödvin i badet med en bok, eller i pausen innan andra akt på teatern. Avgudar Prince och Annika Norlin. Svag för landsbygdsskildringar. Anser att man inte kan ha för många läppstift. Ser gärna Jonas Karlsson på scen. Och tycker fler ska upptäcka novellformatet.

Leave a Response