Fundersamt

Kent: Och alla här vill leda men vi följer ändå blint, i ljuset från små skärmar kryper rädslan långsamt in

Allt började när jag var 13 år. En äldre vän sa: ”Jag ska spela in ett band till dig. Jag har någonting som jag tror att du kan gilla”. Tillbaka fick jag ett blandband med grön framsida. Bandet innehöll hela kents första skiva.

Den här texten publicerades tidigare i vintras men jag tycker att den är värd att publicera även här på Så himla arty.

Allt började när jag var 13 år. En äldre vän sa: ”Jag ska spela in ett band till dig. Jag har någonting som jag tror att du kan gilla”. Tillbaka fick jag ett blandband med grön framsida. Bandet innehöll hela kents första skiva. Vi spolar tillbaka. För jag minns inte säkert om det var så allt började, eller om det är en efterkonstruktion? Minnet är bedrägligt. Jag kan ha hört om dem på annat håll. Men det spelar ingen roll. Det förändrade hursomhelst hela mitt liv.

”Överdriver du inte nu?” tänker någon. Nej, jag gör faktiskt inte det. Förutom att jag bytte ut min kickersinspirerade klädstil till en mer rockinspirerad på grund av kent, förutom att jag tapetserade hela mitt rum med kent – så började jag skriva mer igen, svårt inspirerad av kents tidiga texter med mycket ”verkligen”, ”ingenting”, ”helt perfekt” och mycket mörker. Jag och min vän B blev totalt kentifierade, så till den grad att nog ingen i min högstadieklass kan tänka på mig utan att också tänka på kent. Kanske hade jag inte börjat skriva på det sätt jag gjorde om det inte vore för kent och idag handlar ju allt jag gör om att skriva i olika former.

Vad var det som nådde in i våra små tonårssjälar? Jag tror absolut att det var det mörka, poetiska, de starka känslorna och de stora gesterna. Att få vara svår, att få gå in i det mörka som finns i livet på samma sätt som det ljusa. Att inte sopa under mattan. Att skippa den glättiga ytan, liksom, för man har inte tid med sådant.

Jag kommer absolut inte hinna skriva om allt i den här texten. Jag kommer inte hinna berätta om alla de gånger jag satt och sjöng högt och falskt på mitt rum och önskade att jag skulle bli vuxen någon gång. Jag kommer inte hinna berätta om hur jag och B gjorde en bok med våra kenttolkningar som vi fick en vakt, på en av alla kentspelningar vi var på, att faktiskt ge till Jocke Berg (gud så pinsamma tolkningarna säkert var, och tvärsäkra, men jag tänker att vi är förlåtna för att vi var bara 14 år). Jag kommer inte hinna berätta om alla de timmar då vi stod i signeringsköer eller var på plats klockan 11 inför en konsert på Hovet. Jag kommer inte hinna berätta om alla vänner vi träffade på det sättet, förenade i våra tonårshjärtan som klappade för kent. Krull-Karro, Evve, Rock-Emma, Trash-Emma, Krisse, Ina. Blåmärkena på våra magar efter att ha stått tryckta längst fram mot gallret på alla konserter. Att jag hade en kent-mejladress (man kunde ha det på den tiden!). Att jag hette kevlarsjälen på skunk. Alla tunnelbaneperronger vi satt på (på marken, så coolt tyckte vi) i väntan på tåg som skulle ta oss till någonting kentrelaterat.

Jag växte upp och kent fortsatte att följa mig genom åren. Nya skivor, nya sound. I nästan tio år bodde jag bara några kvarter från Jocke Berg (vilket jag så klart inte visste när jag flyttade dit, för vid det laget var jag inte längre tonårsbesatt) på Kungsholmen. Även om jag inte var lika fanatisk längre så hoppade mitt hjärta över ett slag varje gång jag såg honom i mataffären eller passerade honom på trottoaren. Även om jag inte sprang fram och skrek, som jag skulle ha gjort tio år tidigare, så ilade det till i själen. För ingen musik har gett mig så mycket.

Ett tag tappade jag bort dem i vimlet och livet. Sedan hittade jag dem igen och nu tror jag aldrig att jag kommer tappa bort dem igen. Varje gång jag är riktigt ledsen går jag omedelbart till datorn och lyssnar på kent på hög volym. Jag sjunger med med samma inlevelse och samma falska röst som i tonåren och plötsligt känns det ledsna inte så ledset längre. Varje gång jag är riktigt glad lyssnar jag på en kentlåt eller tio och sjunger med och så blir jag ännu gladare.

Jag har sett många i sociala medier banalisera det faktum att kent har lagt ner. Det är helt okej att inte bry sig, jag bryr mig själv inte om melodifestivalen eller fotbolls-VM eller På spåret, så jag förstår känslan. Samtidigt tänker tonåringen inom mig då: Ja, men de förstår inte. De fattar inte vad kent kan betyda för en människa. Då skulle de inte banalisera den kentkärlek som fyllde deras flöden i vintras. De är rädda för allvaret och skrattar åt det och kallar det pretto. Men de fattar ingenting.

I december var jag med om ett magnifikt avsked för bandet. Men musiken kommer jag aldrig ta farväl av. Och jag har lyssnat på dem varje dag sen dess.

Leave a Response