Intervjuer

Camilla Malmer gör halsband för den som älskar litteratur

Jag har följt Mind the book-Camilla i många år, men faktiskt aldrig träffat henne. Ändå känns det på något vis som att jag känner henne, sådär som att man ju liksom åtminstone på ett plan lär känna människor man följer år ut och år in med stort engagemang i sociala medier. Särskilt när man gillar samma filmer, liknande böcker, samma estetik. Jag fick även ett av mina finaste finaste halsband av henne, det med Patti Smith. <3 (om någon blir nyfiken la jag upp det på bild i min blogg helt nyligen). Det gjorde Camilla efter att hon sett citatet (”You write with your hand but it’s Rimbaud’s arm”) i min gamla bokblogg Ord och inga visor och som tack för inspirationen skickade hon mig halsbandet. HUR fint?! Det känns superkul att få intervjua henne här, om hennes bokiga halsband, ständiga kreativitet och litterära förebilder.

Hej Camilla! Vem är du? Och: Berätta gärna lite om ditt liv i London!

I Så himla arty-kontexten är jag Mind the Book. Eftersom du nämner London börjar vi där. Nästan. Som ung och Camille Claudel-arty Halmstadbo drömde jag alltid om Paris och så blev det. Där skedde min konstnärliga och allmänt rödvinskulturella coming of age på 90-talet. Mycket senare, efter studier och arbete i Sverige i flera år fick jag chansen att flytta till London – och jag tog den! Då var jag en bit in i trettioårsåldern och inte helt säker på att jag skulle trivas på samma sätt som när man är 21, jobbar i skoaffär, bor i flatshare och hänger på Camden-pubar. Inom kort märkte jag hos mig själv en enorm frihetskänsla och samtidigt total avsaknad av min vanliga rastlöshet. Allt är möjligt. Det fanns fortfarande generellt en stor acceptans och tolerans för alla möjliga excentriska livsstilar, subkulturer och nationaliteter. London hade t ex omfamnat cafékulturen och i västra London lever vi så nära floden. För andra gången i mitt liv blev jag flanös.

Berätta om dina smycken! Altså, hur började du skapa dina smycken och hur kommer man igång om någon blir peppad?

Det första smycket jag tillverkade var ’daydream’, för att ge till en vän. Det gjorde jag genom att klippa ut ordet ur ett gammalt synonymlexikon, rama in i en berlock och sätta på en kedja. Jag hade själv letat ett tag efter litterära smycken, men inte hittat den typen jag själv ville ha. No ’carpe diem’ please, I’m British. Fler idéer följde. Då som nu kommer uppslagen från romaner, dikter, filmer och låtar. När jag fått ihop en liten kollektion startade jag Etsybutiken. Det är inte svårt, inte heller alls kostsamt, att komma igång. Nu når du potentiella kunder från hela världen, även om det är USA-centrerat och hög grad av konkurrens råder en stark communitykänsla. Bl a är jag med i en Etsy Made Local-grupp, där vi peppar varandra med ’veckans kreativa utmaning’. Behövs verkligen de perioder någon av oss är trött, disträ och ofokuserad. Alla har också ett dayjob, inklusive jag. Just förra veckan var jag själv vinnaren och fick bestämma att vi den här veckan ska jobba med ’Colour My Life’-tema, inspirerat av en Belle and Sebastian-låt, förstås. I december blir det också en IRL-marknad i vår del av London, vilket vi ser mycket fram emot.

Det där med andra människors betydelse för din konst skulle jag vilja utveckla lite. Precis idag läser jag en liten gul, instagramformad bok (Show Your Work!), där det står ”creativity is always, in some sense, a collaboration, the result of a mind connected to other minds.” Som ung, med konstnärliga pretentioner, i Halmstad, haha, såg jag väldigt mycket upp till artisten Prince. På baksidan av hans album stod det alltid ”produced, arranged, composed and performed by Prince”. Det ensamma geniet. Så produktiv. Sådan kontroll över den kreativa processen och framförandet. Och visst är vi ofta själva när vi skapar; Du Jessica, du ritar. En annan målar akvareller eller håller på med smide. Men jag har mer och mer insett vikten av att omge sig med vad jag kallar QEPs, Quietly Encouraging Persons. Uppmuntrande, fast inte hybrisframkallande, utan realistiska. Har två exempel på det. För fem eller sex år sedan gick jag till en Craft Night vid Southbank. Det gick ut på att ett antal främlingar samlades kring ett bord och alla hade tagit med sig något pyssel. En tecknade, en gjorde s.k. postcard art, någon stickade och någon gjorde découpage, fast vi tittade på varandras grejer, ställde frågor och kom med uppmuntrande tillrop. En som såg min smyckestillverkning vände och vred på dem och sade: ”- I see a brand here. Have you tried craft fairs and the London markets?” Det där blev ganska avgörande. Inom någon månad hade jag ett marknadsbås i Camden och där är jag fortfarande ibland på söndagar. Det har också varit mycket trial and error med andra arenor (hello kyrkmarknad i tjottaheiti med två kunder på en hel dag), men där på Camden Lock Market trivs jag bäst. Flera vänner har jag träffat där som fellow traders. Det andra exemplet är från tidigare i år. Då gick jag en kvällskurs i grafisk design, vilket jag brukar göra då och då. I slutet av sessionen uppmuntrade läraren oss att klicka runt och testa oss fram i Illustrator. Plötsligt hade jag genom några random knapptryck åstadkommit något som såg ut som en blomma. Spred ut dem över hela ytan i glada färger. Då märkte jag att läraren hade samlat de andra bakom min stol. Han sade: “- Will you all look at this! They remind me of a 70s silk screen print.” Nu i sommar har jag börjat undersöka hur de ser ut på canvas. Nu gör jag alltså även tavlor och kallar dem ’Les fleurs du Malmer’ efter Baudelaire. Malmer är mitt efternamn.

Du inspireras mycket av litteratur, författare och att vara en läsande person i dina smycken. Berätta gärna mer om vilka författare som inspirerar dig extra mycket!

Nyligen läste jag My Life av Marc Chagall, den inspirerade mig för att den delvis handlar om hans år som ’starving artist’. Författare som berört mig starkt och har koppling till en livsstil med skapande – ofta inkluderar det någon form av normbrott, kris eller melankoli – är Henry David Thoreau (Walden), Fernando Pessoa (Orons bok), Marguerite Yourcenar (Hadrianus minnen), Karl-Ove Knausgård (Min Kamp 1-6) och Lars Norén (dagböckerna), Kate Chopin (The Awakening), Kerstin Thorvall (Det mest förbjudna och Jag är en grön bänk i Paris), Nick Cave (The Sick Bag Song), Stevie Smith (Deeply Morbid och Not Waving but Drowning). Didion, Diski och Dillard gillar jag också. Läser över 100 böcker om året och listar dem på Goodreads

Många känner mig som bokbloggaren Mind the Book/Läsdagboken, men det rummet stängde jag i slutet av 2014 efter att ha bloggat i 12 år. Att satsa på skapande handlar också om att omfördela tid. Andra ”uppoffringar” jag gjort är att kasta ut TV:n, kraftigt begränsa TV-serietittande på datorn, sluta laga mat och nästan sluta städa (om jag någon gång börjat), se dikten Dust If You Must. En sak jag inte tummar på är att gå på bio. Helst 3-4 ggr i veckan. Inspo och input.

För att nämna någon yngre och samtida, när det gäller livet som s.k. solopreneur, kände jag igen mig mycket i Sophia Amorusos #girlboss, som också blev Netfixserie. Det där att sköta ruljansen i det lilla företaget hemifrån och t ex i princip ha ett fullt utrustat postkontor på köksbordet. Nu associerar jag vidare till det för kvinnor avgörande Egna Rummet, en förutsättning för skapande, A Room of One’s Own, som Virginia Woolf skrev i essän. Här på Gotland, där jag tillbringar somrarna, håller jag just på att iordningställa ett sådant ute i en bod i trädgården Följ gärna via hashtaggen #mindthebooklestudio på Instagram. Jessica, ser du din inramade teckning på bilden? Det är för att påminna mig om hur många kvinnor som fått kämpa för sitt creative space genom århundradena.

Vilket är ditt favoritsmycke just nu?

Bär gärna många halsband på en gång, så att det klirrar så där franskfrökenaktigt. Favoriter under våren har varit Lana Del Rey-halsbandet och good old Eddie Scissorhands.

Finns det andra kreativa personer som inspirerar dig, t ex på etsy eller instagram?

Ofta är det hashtaggar eller olika utmaningar och communities som utmanar mig, mer än enskilda personer. T ex #createsomethingeveryday, #showyourwork eller #flatlay (en fototrend) på Instagram. En jag saknar i bloggosfären är Carl Fredrik Holtermanns ’Therapeutic Pictionary’. Så begåvat och unikt projekt, där text och bild samverkade perfekt.

I London i höst blir det en stor retrospektiv på Barbican med verk av Jean-Michel Basquiat. Filmen om hans liv inspirerar mig mycket. Bowie spelar Warhol, bara det, Courtney Love m.fl. dyker också upp och soundtracket är så bra.
Vad läser du just nu?

Just nu läser jag Orkidépojken, skriven av vår kära #boblmaf-vän Helena Dahlgren. Romanens soundtrack är i princip Amy Winehouse-låten ’Back to Black’ och så klart finns ett Mind the Book-smycke för det.

Är alltid öppen för boktips, så tar gärna emot det via Så himla artys läsare. Svarar gärna på frågor. Med det önskar jag alla en fin sensommar. Missa inte Mind the Book-rean på Instagram med start måndag nästa vecka!

Mind the Book på Instagram: mindthebook
Mind the Book på Twitter: @mindthebook
Mind the Book på Goodreads: Mind the Book
Mind the Book på Etsy
Inbjudan till den som vill öppna en Etsybutik

Show Your Work-boken

Om Therapeutic Pictionary

 

1 kommentar

Leave a Response