Karin Efraim Gärdegårds färgstarka bilder kan nog muntra upp vilken grådassig tisdag som helst. Det är något med de gulliga djuren, lite arga budskapen och starka glada färgerna som får mig att bara falla PLADASK för det hon gör. Jag träffade henne en gång 2013. Då gjorde jag ett reportage om tatueringsstudion Skäggiga damen i Bagarmossen där Karin tillsammans med en annan person var aktuell med en utställning. Sedan dess har Karin hunnit flytta till Höga kusten men aldrig slutat vara kreativ.
Vem är du och vad gör du på dagarna?
Jag försöker fortfarande ta reda på vem jag är. Det kanske är därför jag överhuvudtaget håller på med konst. För att ta reda på något. Kanske om mig själv. Eller bara släppa ut allt som är jag. Som finns där inne, under alla lager och skikt av vad som ser ut att vara jag. Jag hittar alltid metoder för just det, innan var det musiken. Jag har spelat punk och elektromusik/hiphop i olika band sedan jag var 14, slutade när jag fick barn och började rita. Vad jag tror är att jag är en ganska rastlös person i grunden. Att jag har svårt för att stå stilla så därför hela tiden strävar efter att hitta en plats där jag kan stå just stilla och tycka det känns bra just precis där. Jag har nog svårt att hantera verkligheten som den är, om den nu bara är? Så jag har ett stort behov av att skapa parallella universum och verkligheter. Det är nog därför jag precis lämnat storstaden för ett gammalt missionshus på landsbygden på 200 kvadrat. Där kan jag få plats med min värld. Bättre än i stan. Där finns så mycket element som stör som alltid lockar iväg mig på sidospår. Jag är ganska lättlurad på det viset. Att försöka förklara vem jag är märker jag är ett misslyckande, men detta är iallafall en mikrobit av mig.
Vad jag gör på dagarna varierar en del. Jag arbetar just nu väldigt intensivt med konsten, haft och har mycket utställningar. Jag har även arbetat med en barnbok tillsammans med författaren Anita Santesson. Den är i slutfasen nu. Här ute på landet har jag mest ägnat mig åt konsten. Låtit den flöda fritt. Jag är även utbildad beteendevetare och i Stockholm arbetade jag inom psykiatrin på en slutenvårdsavdelning på ett sjukhus. Det var främst personer som kom in akut efter att ha försökt suicidera. Jag åker fortfarande iväg och jobbar där ibland. Har även arbetat en del inom missbruksvården. Mänskliga öden och psykologi intresserar mig starkt. Jag slits ofta mellan att lägga all energi på att vidareutbilda mig till psykoterapeut eller att bara ägna mig åt konsten. Men vet att jag inte skulle må bra om jag gav upp den kreativa ådran. Det har jag försökt med tidigare och det slutade inte alls bra. Utöver mina yrken/intressen umgås jag gärna med min familj. Jag har en dotter som är sex år, ett bonuskid på 12 bast, en unge i magen och en man numera. Det känns bra att få vara mitt bland dessa personer som jag älskar. De får mig att komma ner på jorden. Eller vi hjälper väl varandra med det hela tiden.
Du har varit engagerad i kampen för förorten, t ex linje 17 och Bagarmossen. Du har gjort affischer för olika grejer där och så. Berätta!
Jag vet egentligen inte hur engagerad jag har varit. Men jag tycker det finns mycket fint i att upphöja förorten och att den börjar få mer status. Men jag är en av de som drar då. När det blir för mycket. Jag flyttade till Bagarmossen för ca tio år sedan. Då ville ingen bo där, då var det ”farligt”, det var gäng och man blev skjuten där. Det var faktiskt det jag fick höra när jag för första gången flyttade dit. Jag har älskat Bagarmossen från första stund. Det är klart att det har blivit en ”trevligare” plats nu, mer människor ute, mer folk som engagerar sig i sin förort. Det finns en bredare kreativ arena. Men det finns människor som inte känner igen sig i detta. Människor som inte vill ha ett nytt Södermalm, som inte känner sig hemma i allt det ”nya”. Det finns även människor som är rädda för vad Bagarmossen en gång har varit. Det är fint att människor håller ihop och hjälper varandra (t ex i Bagisgruppen på facebook). Men det finns även ett Vi och ett Dom som många är med om att skapa. En rädsla. En rädsla för det man inte vill kännas vid. En rädsla för vad Bagarmossen en gång har varit. Jag är inte rätt person att avgöra om detta är hälsosamt eller inte. Det är som allt annat, det har båda sidorna med sig.
Jag har gjort flera Bagarmossen– och Linje 17-affischer, och folk älskar det verkligen. Vad som är roligt att se är att människor är stolta över sin förort. Men själv drog jag!
Vilka drömmar eller utopier har du kopplade till Stockholms förorter?
Jag önskar och vill att det ska finnas utrymme för kreativitet, att man tillsammans kan skapa en inspirerande och kreativ miljö. Det är klart att estetiken i t ex miljonprojekten inte är inspirerande i sig. Arkitekturen ger mig ångest. Även om jag gillar dessa miljöer på något plan, industriella miljöer, likriktade, som inte lämnar några utrymmen för något. De är så befriade från allt att man kanske kan vända på det och se möjligheterna på dessa platser. De är ändå en del av vår historia. Det finns en tanke med dem. En plan. Men de får inte glömmas bort. Gömmas undan. Jag har alltid varit intresserad av urbana miljöer. Tunnelbanan fascinerar mig, betongbeklädda platser, stora och tomma, övergivna platser. Jag utforskade dessa platser mycket när jag var yngre och målade graffiti. Det finns något kusligt över allt det där. Något tillfredsställande. Vissa sådana platser vill man bara låta vara precis så. Orörda och tomma. Ibland kan jag drömma om att vara ensam just på en sådan plats. Jag kände någon slags spontan sorg när jag först hörde att slussen skulle byggas om. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men det finns något konservativt och nästan nostalgiskt i mig vad gäller gamla sunkiga platser. Men vad gäller förorten och platser där människor faktiskt så bo och leva sina liv så måste de ju vara fullt fungerande och inspirerande.
Nu har jag förstått att du bor på höga kusten, alltså något helt annat än Bagis. Flera av dina illustrationer handlar även om detta, att du tar med dig hela stan och så.Hur kom det sig att du flyttade?
Det var inte alls något svårt val egentligen. Jag älskar Bagarmossen. Stockholm har allt man både hatar och älskar. Jag har aldrig haft några problem med att lämna platser. Jag gillar rörelsen men har alltid saknat ett hem där jag kan bygga upp min egen värld. Platsen där jag bor betyder oerhört mycket för mig. Jag behöver plats och fritt spelrum. Något som är mitt. Även om jag alltid flyttat runt och på sätt och vis trott att det är jag, så vet jag att det är just detta jag behöver. Jag behöver riktlinjer, rutiner, människor som jag älskar runt omkring mig, ett hem för att må bra. Detta har jag hittat nu. Med för mycket spelrum jagar jag bara något jag aldrig hittar. Ibland vill jag springa men då har jag allt detta som håller mig kvar.
Och hur var det att flytta ifrån en plats du tycks ha varit tätt knuten till?
Jag har varit och är knuten till Bagarmossen på många vis. Jag känner väldigt många som bor där. Det är många som känner till mig och min konst. Men det är nog lite typiskt mig att lämna just exakt då och gå vidare. Det finns även så mycket jag inte saknar. Så mycket annat som denna plats jag nu befinner mig på ger mig. Framförallt ger denna plats mig lugn. Det vet jag numera att jag behöver. 2012 blev gick jag in i någon slags utmattningsdepression som nästan försatte mig i ett psykotisk tillstånd. Efter den upplevelsen vet jag att mitt psyke är oerhört mycket känsligare för alla intryck än vad jag någonsin kunnat drömma om. Efter det har mina tankar på att lämna ständigt funnits där. Men rastlösheten inom mig glömmer bland bort vad som är viktigt. Men främst var det kärleken som tog mig hit. Jag är inte en människa som är uppbyggd av logik, utan mer av känslor. Jag lyckas alltid hitta kryphål som tar mig runt allt det tråkigt logiska och uppenbara. Det var en omöjlighet att flytta, men nu är det här jag bor.
Du ritar ofta fåglar, kaniner och andra djur. Vad betyder djur och natur för dig?
Jag har faktiskt aldrig varit någon naturmänniska i den bemärkelsen att jag älskar att gå ut i skogen och verkligen njuter av det. Det är alltid några jävla mygg som förstör, blöta fötter, någon fågeldjävul som låter för mycket. Jag skulle vilja vara en sådan person men det är inte jag. Djur är ofta vackra/söta/konstiga och därför lockas jag att rita av dem. Mina bilder tror jag ofta visar den ambivalensen mellan det vackra och det störiga. Jag blandar ofta natur och urbana miljöer, t ex kaniner med hus på, fåglar med texten ”fågeldjävul”, kvinnor med bläckfiskhår m.m. Jag gillar att blanda det vackra med det fula. Om jag t ex gör en förjävligt söt bild på en kanin i skogen med blommor runt omkring så kan jag inte motstå frestelsen att skriva texten ”Allt är skit” ovanför. Jag gillar det som är lite oväntat. Vissa älskar ju det. Medan vissa mailar mig och frågar: ”Har du några bilder utan svordomar på?”.
Jag blir jätteglad och folk blir glad av min konst. Jag vill ju ändå framkalla det hos människor. Så klart. Men jag är allergisk mot vår tids självhjälpslitteratur och ”Carpe diem”-citat. Ibland vill man bara skrika: ALLT ÄR TA MIG FAN SKIT! Och inga fånga dagen-citat i världen kan hjälpa just då. Det kanske är just det man behöver. Att få skrika. Jag måste skrika ibland. Och gråta. Rensa luften liksom. Gärna få bråka lite med någon. Vilket oftast blir min man. Men han vet nog i detta nu att det går över, just för att jag får gråta och skrika och tycka att allt känns hopplöst ett tag. Kanske för att sen få känna att allt faktiskt är ganska bra ändå. Jag har hela registret inom mig. Just för att jag får känna hur sämst allt är så har jag möjlighet att även få älska och känna så otroligt mycket lycka ibland.
Du har ett så otroligt speciellt uttryck, vill du säga något om det? Och vilka material använder du?
Jag har alltid gått mest på känsla både i mitt konstnärliga och sociala liv. På ont och gott. Jag sätter mig ner och börjar rita och så blir det oftast något djur av något slag. Jag tänker inte så mycket innan. Jag försätter mig i eller är redan försatt i en känsla när jag börjar skapa som avspeglas i det jag gör. Jag vill få ut det, sen är det klart. Jag har aldrig några känslomässiga eller nostalgiska band till det jag har gjort efteråt. Det är som ett snabbt utlopp för något. Sen vill jag mest bli av med det. Blir jätteglad när någon vill förvalta det jag gjort. För jag vill det oftast inte. Känns mest som gammalt grubbel som man ger i händerna på någon annan. Lite som att sitta och snacka av mig hos en terapeut. Jag målade mycket i akryl förut men illustrerar mest bara nu. Jag använder svarta tunna fineliner-pennor och spritbaserade tuschpennor, promarkers osv. Alla olika märken jag kommer över.
Vilka är dina konstnärliga eller estetiska förebilder och varför?
Det finns säkert många konstnärliga förebilder som jag omedvetet inspireras av, en av dem är t ex Ernst Haeckel. Det är sällan jag blir helt såld. Det måste finnas något som tilltalar mig direkt. Som träffar rakt i hjärtat för att jag ska bli intresserad. Och ibland händer det. Det är precis samma med musik. Jag orkar inte älta och leta efter saker jag gillar. De måste bara finnas där. Direkt.
Hur ser situationen oftast ut när du skapar?
Just nu har jag ingen ateljé men ett hus med plats för skapande. Det finns en stor kyrksal som jag inte riktigt utnyttjat till konsten än, mer att förvara saker i. Min man jobbar där en hel del med skulpturer och andra jobb. Jag sitter mest just nu vid köksbordet och lyssnar på P1. Jag gillar ju att sitta lite mitt i sådär. Men vi ska bygga en ateljé på övervåningen i det som nu är kallvind. Den kommer bli fantastisk, med ett stort stort kyrkfönster att se ut igenom. I Bagarmossen delade jag ateljéplats med några andra. Det var jätteroligt men min yta blev så snabbt helt överfull så det funkade inte jättebra. Men jag trivdes otroligt bra med människorna som jag delade med.
Har du något extra arty hemma som du vill visa – en arbetsplats, en tavelvägg, något du har gjort?
Här ovan syns en kreation vi har över trappan ner till källaren. Den har min man gjort av en uppstoppad räv han hittade på E4:an. Uppstoppad och klar. Katten gillar att umgås med den. Även en bild på kyrksalen med texten ”Gud är kärleken”. Inget vi själva gjort men kul att det finns kvar.
Gör du något mer kreativt än illustrationerna?
Just nu försöker jag att inte göra något mer kreativt än just illustrationerna. Det kan lätt ta över mig. Jag vet att om jag blir för inne i något för länge så kan det vara svårt att bryta och det kan försätta mig i ett tillstånd jag inte vill hamna i. Så jag är bra på att dela upp tiden numera. Jag jobbar på dagen när barnen är i skolan, sen försöker jag att umgås med familjen, äta bra, sova bra, röra mig ibland osv. Jag vill inte bli uppäten, har inte råd med det. Saker som är roliga men som kan trigga något inom mig som inte är bra i längden aktar jag mig för. Men någon gång vill jag kunna göra musik igen. Men inte på den nivån att man måste ut och spela, turnera, repa massa för det är en omöjlighet i min situation just nu. Kanske något elektroniskt.
Har du några roliga projekt eller utställningar på gång eller så som du vill berätta om?
Jag har en utställning just nu på Jönköpings stadsbibliotek som hänger en månad. Efter det ställer jag ut tillsammans med Anna Norvell som målar i olja på Kramfors konsthall. Sen hoppas jag på att boken kommer komma ut någon gång senare i år. Annars kör jag på som jag alltid gjort. Snurrar runt i mig själv.
Förresten har jag nu fixat en facebooksida till Så himla arty också, följ den så håller ni er uppdaterade om sånt som händer här på sajten!
