Litteratur

När jag upptäckte Thomas Bernhards litteratur

Ni vet känslan av att upptäcka en ny författare och den författaren redan har hunnit leva och dö (tråkigt iofs, det sistnämnda) och skriva massa böcker? Och så vet man att man nu har en skatt att utforska, en bok i taget och utspritt mellan andra böcker. Och så vill man bara läsa ALLT men sansar sig samtidigt för det kommer aldrig mer komma ut någon bok av samma författare, det finns bara en viss mängd, och man vill gärna få den mängden att vara ett tag. Det här händer mig ibland men ändå ganska sällan, eftersom jag läser mycket samtida litteratur. Selma Lagerlöf är också en sådan författare för mig, jag läser någon bok per år av henne eller så, för att jag vill dra ut på härligheten. Visserligen Moa Martinson i viss mån men hon är mer ojämn enligt min uppfattning, så har inte orkat läsa ut alla jag påbörjat av henne.

Tidigt i höstas spontan-lånade jag en bok av Thomas Bernhard <– klicka för wiki-info! på biblioteket, jag som nästan aldrig lånar sen jag slutade jobba på bibliotek för ett drygt år sen (fast jag älskar det!). Jag hade länge velat läsa honom och boken hade någon form av magisk dragningskraft så jag kunde inte stå emot den. Provläste lite på stående fot och var hooked.

Det är något med hur språket flyter fram i hans samlade självbiografier, hur det är som en flod som är allvarlig och lite tung men ändå underbar att glida in i. Han tycks stundtals besatt av döden, vilket jag minns att den gamla ljuvliga (och numera insomnade) bokbloggen We tell ourselves stories in order to live – som från början gjorde mig nyfiken på Bernhards författarskap – skrev en del om. Och emellanåt blir det väldigt mycket död. Alltså överlag är det här ju ingen bok för den som gillar sina böcker ljumma och mjäkiga. Ofta går Bernhard direkt in på det väsentliga i existensen utan omsvepning. Och jag älskar verkligen sånt, när det blandas upp med någon form av berättelse, i det här fallet hans liv. Förhållandet till den betydelsefulla och excentriska morfadern som var anarkist och radikal i en tid av nazism och fascism i Europa, lungsjukdomen, förhållandet till modern, auktoriteterna, skolan, krigslarmen, ensamheten, livet och döden.

Andra exempel på konstnärer som jag tycker går direkt på det existentiella (utan att det i sin tur blir långtråkigt) är Ingmar Bergman i sina filmer och Rainer Werner Fassbinder i den fantastiska tyska serien Berlin, Alexanderplatz som alla borde se. Ok jag vet att det blev gubbigt men jag tycker inte att man varje gång i alla texter måste tänka på sånt. Och tycker definitivt inte att man har någon plikt att rättviseförmedla sitt eget läsande/musiklyssnande/filmtittande även om sånt är jättesuperduperviktigt på en strukturell, samhällelig nivå. Ok enough om det. Alla som följer mig vet att jag läser massa kvinnor och lyssnar på massa kvinnor och avgudar massa kvinnor också liksom.

Jag som alltså brukar hånle åt barndomsberättelser efter att ha överdoserat dem i många år (det blir ganska tråkigt i längden) blev här fullständigt knockad. Och alla självbiografierna handlar inte om just barndomen men den är närvarande. Hur han en dag bara fick nog av skolan och valde att gå åt ett annat håll, hur pianolärarens hus (tror jag det var) stod där och sen plötsligt var krigsbombat och borta. Hur han sprang mellan skyddsrummen. Hur han äcklades av den katolska stränga rektorn på hans skola som sen byttes ut mot en nazistisk rektor som var precis likadan, samma stränga regler, samma vidriga njutning i att plåga eleverna (jag kan blanda ihop detaljerna, ordningen i vilken sakerna hände, men det är inte så relevant tänker jag). Hur det var att ligga på en lungklinik i tonåren, svårt sjuk, när han borde få vara ute och leka, och hur det kanske främjade hans mörka sinnelag som att döma av de här böckerna fanns kvar även i vuxen ålder. Märker ni hur jag liksom Bernhard-ifierar mitt språk medan jag skriver? Jag gillar att göra så, minns att jag på Ord och inga visor-tiden brukade göra samma sak, liksom låta språket färgas av den bok jag berättade om. Men faktum är att jag har skrivit lite på min roman senaste veckan (yay! efter ett års uppehåll) och märker att jag även där verkligen har influerats av att ha läst en bok av Bernhard. Jag vill skriva sådär böljande men ändå tungt. Tungrott och svävande på samma gång. Och jag vill garanterat läsa många, många fler böcker av den här författaren. Något hos honom, det självreflekterande, påminde mig om Knausgårds Min kamp-böcker som jag gillade väldigt mycket. Kort och gott blev jag MINDBLOWN av det hela!

Någon mer som läst och fastnat för Bernhard?

/Jessica

Leave a Response